友好的回报 a kdne returned
佚名nonymous
Atthetimemysonwasbornin1956,Isharedahositalroomwithayoungwomanwhoboreasononthesameday。
Partlybecausemyarentsownedashosellingflowers,theroomwassoonfilledwiththelovelyscentofroses。
Astheseventhfloralarrangementwasbroughtin,Iwasbeginningtofeeluncomfortable,fornoflowershadarrivedformyroommate,Ann。
Shesatontheedgeofherbedandleanedforwardtoadmirethelatestbouquet。
Shewasarettyyoungwoman,yettherewassomethingaboutherlarge,browneyesthatmademethinkshehadknowntoomuchstruggling,toomuchsadnessforonesoyoung。
Ihadthefeelingshehadalwayshadtoadmiresomeoneelsesflowers。
“Imenjoyingeveryminuteofthis”
,shesaidasthoughshehadreadmythoughtsandwastryingtoreassureme。
“WasntItheluckyonetogetyouforaroommate?”
Istillfeltuncomfortable,however。
IfonlythereweresomemagicbuttonIcouldushtotakeawaythesadnessinhereyes。
Well,Ithought,atleastIcanseethatshehassomeflowers。
Whenmymotherandfathercametoseemethatday,Iaskedthemtosendhersome。
TheflowersarrivedjustasAnnandIwerefinishingsuer。
“Anotherbouquetforyou,”
shesaid,laughing。
“No,notthistime,”
Isaid,lookingatthecard。
“Theseareforyou。”
Annstaredattheblossomsalongtime,notsayinganything。
Sheranherfingersacrosstheale-blueceramicbooteeandlightlytouchedeachofthesweetheartrosesnestledinsideasthoughtryingtoengravethemonhermemory。
“HowcanIeverthankyou?”
shesaidsoftly。
Iwasalmostembarrassed。
Itwassuchalittlekindnessonmyart。
Thesonborntomyhusbandandmethatdayin1956turnedouttobeouronlychild。
Fornearly21yearshefilledourliveswithloveandlaughter,makingusfeelcomlete。
ButonEastermorninginAril1977,afteralong,ainfulbattlewithcancer,hediedquietlyinourarms。
AtthefuneralhomeIwasalonewithmysoninaroomfilledwiththescentofroses,whenadeliverymanbroughtinatinybouquet。
Ididntreadthecarduntillater,aswerodetothecemetery。
“ToW。
JohnGraves,”
thecardsaid,“fromtheboywhowasbornwithyouatMemorialHosital,andhismother。”
本章未完,点击下一页继续阅读